Skola i Marieområdet, Umeå

Den här recensionen gäller specifikt AST-klassen 2004–2008 – skolan i övrigt skulle jag egentligen ge 4 stjärnor. Jag gick i AST-klassen 2004–08. Under stora delar av tiden fick jag och mina klasskamrater mycket lite faktisk undervisning – rasterna bestod till stor del av att vänta på sin tur vid en av fyra datorer i klassrummet. Under sjuan och åttan fick jag så pass lite undervisning att jag fick gå om nian. En konflikt jag hade med en klasskamrat (när jag var 13–14 år) fick orimligt stort fokus jämfört med den faktiska utbildningen. Jag upplevde en av lärarna som nedvärderande mot mig, bland annat genom att påstå att den här konflikten jag nyss nämnde var orsaken till att jag fick gå om nian, och att allt var mitt fel. Övrig personal i klassen var helt OK tycker jag, men flera av mina klasskamrater från den tiden gick vad jag vet inte vidare till gymnasiet, vilket gör mig fundersam över hur väl klassen förberedde eleverna för framtiden. Bräntbergsskolan i stort upplevde jag bara mitt sista år, då jag skaffade vänner utanför AST-klassen. Det gick ganska bra faktiskt, men jag saknade dock grundläggande social vägledning som jag anser att AST-klassen borde ha gett tidigare. Detta var min upplevelse för 18–22 år sedan och säger egentligen ingenting om hur klassen eller personalen fungerar idag.